Tillkomsten av sjätte symfonin var en utdragen process. De första skisserna är daterade hösten 1914, men arbetet slutfördes inte förrän i februari 1923. Under flera år arbetade Sibelius med två symfonier, femte och sjätte, samtidigt. I december 1917 kom ytterligare en symfoni in i bilden: ”Har ’i hufvudet’ Sinfonierna VI och VII. Samt omarbetningen af Sinf V.”

Till en början hade han material att utgå ifrån, men ingen klar idé om var verket hörde hemma. En dagboksanteckning från den 21 december 1914 pekar mot en symfonisk fantasi: ”Smidit på orkesterfantasin.” Och från mars-april lyder en anteckning: ”Violinconzert II/Concerto lirico”. Vid vilken punkt tanken om en ny symfoni fick honom att ställa de andra idéerna åt sidan går inte att avgöra.

I september 1922 började symfonin ta form: ”Arbetar på det nya, som måste vara färdigt till januari 1923.” Fyra dagar senare: ”Arbetat. Känt idag livets fullhet och min konsts storhet.” Och den 14 oktober: ”Arbetar på min nya symfoni. Få se om den blir färdig.” Fem dagar senare fruktade han att tiden skulle rinna ut. ”Skall jag hinna med allt till konserterna i början af nästa år, det är frågan. Ett måste!”

Den första dagboksanteckningen följande år beskriver utvecklingen, men också att han är pressad. ”Ack ja! I, II, III af Sinfoni 6 färdiga. Skakar och är nervös.”

Uruppförandet ägde rum den 19 februari 1923. Bland Sibelius symfonier är den sjätte ”Askungen”. Den har inte har nått samma popularitet som de övriga men många Sibeliuskännare håller den som en av de bästa. Ytligt sett är den mer traditionell än den femte, eftersom de fyra satsernas karaktär liknar en klassisk symfoni. Samtidigt uppfylls inte förväntningarna på en traditionell symfoni, det är som om något är ”fel” och ger ett besynnerligt intryck.

Det är framförallt två skäl som ger känslan av otillfredsställelse. Det första är att vad som först syns som en välordnad rad av traditionella symfonisatser, där var och en har sin distinkta karaktär, är i själva verket ett kontinuum, som avslöjar att verket ursprungligen var tänkt som en fantasi. Det tematiska materialet i alla satserna är anmärkningsvärt enhetligt och bygger huvudsakligen på en stegvis melodisk rörelse. Det andra skälet är att det inte verkar finnas någon klar tonartsrelation mellan satserna och det som sker musikaliskt i dem. Istället finns här subtila skiftningar där Sibelius använder de enskilda tonernas möjligheter till olika funktioner. Som den brittiska musikforskaren Tim Howell uttrycker det, ”våra antaganden om enskilda satser kan inte tas för givna; det gäller särskilt fristående former och lyssnarnas möjligheter till förståelse av de interna formernas början och slut”.

I Sibelius skissbok (från slutet av november 1914) finns den allra första idén till symfonin nedtecknad, ett stigande tema i ess-moll, men med C (i stället för Cess) som sjätte ton i skalan, vilket betyder att det faktiskt är en dorisk ess-skala. Esstonaliteten röjer att det var material ursprungligen tänkt för femte symfonin. Men transponerat en halvton nedåt hamnade det nu i den sjätte symfonin som fick en d-dorisk tonal ram. Det är en kyrkotonart som ger verket en känsla av chiaroscuro (klärobskyr). De formässiga och tonala egenskaperna har gjort att sjätte symfonin kallats både en symfoni ”om” symfonin och en symfoni ”par excellence om tonalitet” (Arnold Whitall).

Programbok Sibelius&Nielsen 2015