Sommaren 1914, efter att ha återvänt från Amerika där han dirigerade världspremiären av sin tondikt Okeaniderna, Op. 73 (1914), vid Norfolkfestivalen, började Sibelius arbeta på sin femte symfoni. Den första dagboksanteckning där han kommenterar arbetet är från den 25 juli 1914: ”Fått ett härligt tema!”

Det var oroliga tider. Några dagar efter anteckningen om det ”underbara temat” skrev han: ”Kriget förklaradt. Österrike–Serbien.” Han förstod att hans tyska förläggare inte längre skulle kunna skicka hans royalties, eftersom Finland vid den tiden var ett storfurstendöme tillhörande ryska imperiet och i konflikt med Tyskland. Han var desperat: ”Jag är totalt utan pengar.” Han tvingades skriva pianostycken och annan ”tillfällighetsmusik” för att försörja familjen och täcka sina skulder.

Men det fanns också musikaliska orsaker varför arbetet med symfonin utvecklades långsamt: han fick inte ordning på formen. Under det att han ”smidde” sina teman (en metafor han ständigt använde) svävade han mellan Liszts koncept med symfonisk dikt eller fantasi och ren symfoni. Fantasi representerade tankens frihet, medan en symfoni innebar att underordna sig och vara lojal en tradition med mycket mer strikta regler.

Femte symfonin var från början tänkt som en symfoni, men utvecklades genom åren från fyra satser i den första versionen till slutversionens tre satser. Sex månader före uruppförandet planerade han, i ett anfall av osäkerhet, att stryka både andra och tredje satsen och göra den till en ”Symfoni i en sats” eller “Symfonisk fantasi” eller ”Fantasia sinfonica I”.

Första satsen, Tempo molto moderato; Allegro moderato (ma poco a poco stretto), föddes ur en fusion av två ursprungligen fristående satser. Resultatet är en originell omvandling av sonatformen som aldrig tidigare gjorts. De tre delarna i en sonatform – exposition, genomföring och återtagning – finns fortfarande kvar, men deras omfattning och inbördes förhållanden avviker radikalt från de vanliga. Expositionen och genomföringen består av tre relativt korta “rotations” (ett begrepp myntat av den amerikanska musikforskaren James Hepokoski), som leder över till en mycket omfattande återtagningsdel, “recapitulatory space”, med scherzokaraktär. Höjdpunkten i satsen nås när det långsamma och dystra avsnittet nästan omärkligt går över i ett spänstigt, levande scherzo som blir allt snabbare och hetsigare.

Efter den händelserika första satsen framstår den andra, Andante Mosso, quasi Allegretto, nästan som naiv. Samtidigt är den en länk mellan de båda yttersatserna. I sju ”rotationer” lyfts de viktigaste delarna i finalen fram: förstatemat i träblåset, och ”svantemat”, här i pizzicatostråkar. Satsen är ett slags “Sampo”, det mytiska redskapet i Kalevala som skapar rikedom och välstånd till alla som håller i det.

Den triumfatoriska finalen Allegro molto innehåller ett särkilt vackert exempel på vad Sibelius menade då han skrev i sin dagbok den 10 april 1915:

”Om aftonen på sinfonin. Dispositionen af themata. Detta viktiga göra med dess hemlighetsfullhet och tjusning. Som Gud fader hade slängt mosaikbitar ur himmelens golf och bedt mig ta reda på huru det varit. Måhända en bra definition på ‘komponera’. Hvad vet jag!”

Satsens två grundläggande teman, det ena istegvis rörelse i träblås som dubbleras av celli, och det andra i allt större intervall i horn (”svanhymnen”), klingar samtidigt, det ena på det andra, medan det sistnämnda ackompanjeras av sig själv tre gånger långsammare.

Den första versionen av femte symfonin uruppfördes på Sibelius 50-årsdag den 8 december 1915, den andra versionen exakt ett år senare och den slutliga versionen den 24 November 1919.

Programbok Sibelius&Nielsen 2015