”Har ’i hufvudet’ Sinfonierna VI och VII. Samt omarbetning af Sinf V.” Anteckningen i Sibelius dagbok från den 18 december 1917 är första gången sjunde symfonin uttryckligen nämns. Sista gången han berör den är 2 mars 1924: ”På natten färdig med Fantasia sinfonica I”. Det går inte att följa hans arbete med den här symfonin lika nära som de båda föregående eftersom hans dagboksanteckningar drastiskt minskade i antal under 1920-talet. Men redan bland skisserna för femte symfonin 1915 finns material som slutligen hamnade i den sjunde. Processen från de första skisserna till slutresultatet tog minst åtta år.

Från början hade Sibelius tänkt sig ett flersatsigt verk, men sommaren 1923 när den mest intensiva kompositionsfasen inleddes hade han redan bestämt att det skulle bli endast en sats. Därav namnet ”Fantasia sinfonica I”. Verket uruppfördes under det namnet den 24 mars 1924 i Stockholm och Sibelius dirigerade själv Konsertföreningens orkester (nuvarande Kungliga Filharmonikerna). Andra verk på programmet var första symfonin, Op. 39 (1900), och violinkonserten, Op. 47 (1905) med Julius Rothström som solist.

Nästa dag rapporterade Sibelius i ett brev till sin hustru Aino: ”I går konsert med stor framgång. Mitt nya verk är nog ett af mina bästa. Klangen och ’färgen’ starka. I dag utkommer ej tidningar så jag kan ej säga hur den s.k. kritiken förhåller sig. Men musikerna (Armas [Järnefelt, dirigent vid Kungliga teatern i Stockholm och Sibelius svåger] och Stenhammar) voro i eld och lågor.”

När recensionerna kom var de positiva, även om musiken inte var lätt att förstå: ”Om verket burit ett poetiskt motto eller blott ett namn anknytande till poetiska föreställningar skulle dess suggestiva verkan på lyssnaren otvivelaktigt varit ännu större”, skrev kompositören och kritikern Wilhelm Peterson-Berger.

Den romerska siffran I efter ”Fantasia sinfonica” pekar mot att Sibelius hade minst ett ytterligare verk av samma slag i tankarna. Det skulle kunna vara den symfoniska dikten Tapiola, Op. 112 (1926), eller möjligen Symfoni nr 8, som han arbetade på tills han slutligen brände manuskriptet på 1940-talet.

”Jag tänker låta de musikaliska tankarna och deras utveckling i min anda bestämma formen.” Anteckningen i Sibelius dagbok från 8 maj 1912 refererar inte till sjunde symfonin, men är nog ändå den bästa beskrivningen av verkets form. Den allra första belagda musikaliska idén är ”adagiotemat” som finns i många olika utkast i tonsättarens skissblock. Det här temat med sina olika varianter, av vilka man kan säga att det finns två något olika förgreningar, växer och utvecklas i symfonins alla tre huvudsektioner (Adagio, Vivacissimo och Allegro moderato) och bestämmer i grunden verkets form. Den mest spektakulära varianten av den tematiska grundidén är det majestätiska C-durtemat i trombonerna, som hörs första gången efter den hymnlika stråkpolyfonin i adagio-delen, som Sergej Kusevitskij kallade ”Sibelius Parsifal.”

Programbok Sibelius&Nielsen 2015