I mars 1900, några månader innan Filharmoniska Sällskapet (som senare blev Helsingfors stadsorkester efter en sammanslagning 1914 med Helsiginfors Symfoniorkester) gjorde sin första europeiska turné, fick Sibelius ett brev undertecknat av ”X”. I brevet frågade X om Sibelius ”ej tänkt skrifva en inledningsouverture (eller ouverture-fantasi) för den första konserten i Paris”. Avsändaren påpekade att Anton Rubinstein ”skref en inledningsfantasi för den ryska konserten vid utställningen 1889 och gaf densamma namnet ’Rossija’. Er ouverture skall heta ’Finlandia’ – icke sant?”.

Så skapade mr X, alias baron Axel Carpelan, namnet på en av Sibelius mest kända kompositioner.

Brevet lyder vidare: ”Ni har suttigt väl mycket hemma, hr Sibelius, det är tid att ni reser ut. Senhösten och vintern tillbringar ni i Italien, det land, där man lär sig cantabile’t, måttfullheten och harmonien, plastiken och linjesymmetrien, landet, där allt är skönt – äfven det fula.”

Tyvärr var baron Carpelan utfattig. Dock hade han kontakter och lyckades hitta en beskyddare som kunde finansiera Sibelius vistelse i Italien. Tillsammans med fru och två döttrar lämnade Sibelius hemmet i oktober 1900, men de stannade först två månader i Berlin och fortsatte först i slutet av januari 1901 till Italien. Han hyrde en bergsvilla nära Rapallo. Där i sitt arbetsrum får Sibelius plötsligt en litterär minnesbild: ”Jean Paul säger på något ställe i Flegeljahre, att middagsstunden på en sommardag har någonting hemskt med sig, och detta är ej utan sin sanning. Mellan 12 och 1, vare sig dag eller natt, råder ett slags stumhet, liksom naturen sjelf med hämmad andedräkt lyssnade efter de smygande fjäten af något öfvernaturligt, och menniskan känner sig med detsamma mer en eljest i behof af sällskap.”

Den här bilden fortsatte att hemsöka honom och på ett ark papper skrev han ner sin egen vision: ”Don Juan. Sitter i skymningen i mitt slott, en gäst stiger in. Jag frågar mer än en gång hvem han är. – Intet svar. Jag bjuder till att roa honom. Lika stum är han. Slutligen stämmer den främmande upp med en sång. Då märker Don Juan hvem han är – döden.” På baksidan av arket noterade Sibelius datumet 11/2/1901 och skissade melodin som blev fagott-temat i d-moll i andra symfonins andra sats, Tempo Andante, ma rubato. Två månader senare, i Florens, utarbetade han ett C-dur tema över vilket han skrev ordet “Christus.” Det blev andratemat, Andante sostenuto, i samma sats. Det förra kan mycket väl stå för död och nederlag och det senare för livet och uppståndelsen.

Det finns inga belägg för eventuella programidéer med anknytning till de övriga satserna i andra symfonin. Men omedelbart efter uruppförandet den 8 mars 1902 blev symfonin en symbol för nationell befrielse. De hårda tider som storhertigdömet Finland gick igenom på grund av “förryskningsprogrammet” under tsar Nikolaj II åren 1899-1905 inbjöd till en sådan tolkning. Robert Kajanus, dirigent och grundare av Helsingfors stadsorkester, formulerade det i ord: ”Andantet värkar såsom en den mest förkrossande protest mot all den orättvisa, som i vår tid hotar att beröva solen dess ljus och våra blommor deras doft (…) [Scherzot] ger en bild af brådskande förberedelse. Alla dra sitt strå till stacken, alla fibrer skälfva, sekunderna ha fått ett ökadt tidsvärde. Hvad som betingar denna skyndsamhet tycker man sig förnimma i den kontrasterande trion med dess oboe-motiv i Gess-dur, som i sin varma hängifvenhet talar om, hvad som står på spel (…) [Finalen] utmynnar i ett triumfalt slut, egnadt att hos åhöraren väcka föreställningen om ljusa och förtröstansfulla framtidsutsikter.”

Sibelius tog kategoriskt avstånd från sådana innehållsbeskrivningar och hävdade att symfonierna var ren och absolut musik. Ändå är det många (även forskare) som menar att andra symfonin har politiska dimensioner. Men frågan är inte särskilt angelägen eftersom den inte kan besvaras. Vår upplevelse av den som konstverk förutsätter ingen kännedom om att Sibelius möjligen hade ett hemligt innehåll i tankarna när han komponera symfonin.

Programbok Sibelius&Nielsen 2015