Den allra första symfonin Sibelius komponerade är egentligen Kullervo, op 7 (Kalevala, 1892) – ”Symfoni för Mezzo-sopran, baryton, manskör och orkester” – som han började skriva under studietiden i Wien 1891. Även om premiären i Helsingfors året därpå blev en triumf, var Sibelius helt medveten om verkets tekniska brister. Han drog därför tillbaka symfonin och tillät inte några ytterligare framföranden under sin livstid.

I början av 1890-talet upplevde Sibelius vad som kan kallas en ”Wagnerkris.” Med planer på en opera i tankarna (Båtens skapelse) reste han sommaren 1894 till Bayreuth och München för att se och höra Wagners operor. Han överväldigades av storheten i Tristan och Isolde och Parsifal och kom fram till att han kanske borde ge upp komponerandet helt och hållet och ta ett jobb i en fabrik, som han skrev till sin fästmö Aino Järnefelt [egentligen var de redan gifta sedan 1892]. Efter att ha någorlunda återhämtat sig från Wagners hypnotiska inflytande skrev Sibelius till Aino med ny optimism: ”Efter vad jag tror har hag åter funnit mig själv i musiken. Många fakta har gått upp för mig. Egentligen är jag en tonmålare och -diktare. Det är Liszts syn på musiken som står mig närmast. Alltså den symfoniska dikten (det var så jag menade ’diktare’).”

Den musikaliska världen delades på den tiden upp mellan anhängare av den absoluta musiken, och de som trodde att musikens framtid låg i Wagners musikdramatik och Liszts symfoniska dikt, där litterära och musikaliska traditioner förenas. Därför var det logiskt att Sibelius, efter att ha avstått sina operaplaner, tog sig an den symfoniska dikten och skrev, 1895–1897, Lemminkäinen-sviten (den första versionen hade titeln ”Sinfoniska dikter till motiv ur Lemminkäinen myten”). Men det är tydligt att dessa fyra verk (Lemminkäinen och jungfrurna på ön, Tuonelas svan, Lemminkäinen i Tuonela och Lemminkäinen drager hemåt) är relaterade till varandra som fyra satser i en symfoni. Även om Sibelius såg sig själv som ”en tonmålare och poet” var han (kanske omedvetet) på väg mot symfonin.

Det var först omkring åren 1898–1899 tiden var inne för en symfoni. Långt senare i livet förklarade Sibelius för sin tyska levnadstecknare Ernst Tanzberger på följande sätt skillnaden mellan hans symfonier och symfoniska dikter: ”Mina symfonier har alltid varit rent musikaliska när det kommer till deras tillblivelse och koncipiering. När jag skriver ’symfoniska dikter’ är det naturligtvis helt annorlunda.” I själva verket var det i Sibelius tankevärld en ständigt pågående dialog mellan dessa två principer; det dialektiska förhållandet mellan symfoni och symfonisk dikt utvecklades med tiden mot en syntes.

Symfoni nr 1 e-moll op 39 kom till 1898–1900. Den första versionen (som drogs tillbaka och gick förlorad) uruppfördes den 26 april 1899 i Helsingfors med Sibelius på dirigentpulten. Följande vår och med den europeiska turnén med Filharmoniska sällskapet i åtanke, uppdaterade Sibelius verket ”under tre dagar och två nätter” och Robert Kajanus dirigerade uruppförandet av den slutgiltiga versionen den 1 juli 1900. Symfonin är komponerad för en publik som redan är bekant med Beethoven och Bruckners symfonier och den har fyra satser i traditionell ordning.

Första satsen (Andante, ma non troppo – Allegro energico) har en långsam inledning där en soloklarinett, med stöd av enbart pukor, intonerar en lugn melodi som för tankarna till ålderdomlig besvärjelse. Den ovanliga öppningen har en strukturell funktion; den innehåller frön till flera av verkets viktigaste teman. Andra satsen (Andante, ma non troppo lento) är en vaggvisa som genomgår en dramatisk utveckling. Tredje satsen (Allegro) är ett Brucknerskt scherzo där hornen och flöjterna i det kontrasterande trio-avsnittet beskriver en romantisk skogsscen. Finalen (Quasi una fantasia) har Sibelius försett med en introduktion som skänker nytt ljus åt första satsens inledning. Därefter ställs två teman mot varandra, ett aggressivt Allegro molto och ett elegiskt och festligt Andante assai, kanske ett farväl till 1800-talet.

Programbok Sibelius&Nielsen 2015 (uppdaterad den 27 augusti 2018)